[0] 2006-08-20
Bakgrund

Naturvård

Hur många är vi inte som försöker hålla det gamla landskapet öppet. Alla gamla betesvallar tenderar att växa igen.

Efter att i många år gått med lie, trimmer och röjsåg började jag fundera på om det inte fanns enklare alternativ.
Får är ju bra på att hålla rent, men det enda alternativ är faktiskt att "hyra in" dessa för att slippa ta hand om dem även vintertid.

Men det finns ett alternativ: Highland Cattle.
Dessa djur trivs i kyla, behöver bara ett vindskydd, vatten och stödutfodring vintertid. Sommartid går de in under träd, företrädesvis täta granar för att söka skugga. Vintertid tycks de lika gärna ligga ute i alla tänkbara väder. Vindskyddet använder de bara vid blåst och regn.

Hösten 2006 skaffade jag, för att slippa manuell röjning, två tjurar(stutar).

[1] 2006-08-22
Första gången vi sågs

Jag och en blivande svåger satt och läste annonser i en tidning och hittade en annons dår två Higland Cattle tjurkalvar var till salu. Svågern dök på telefonen och dagen efter var vi och tittade på tjurarna. Min syster och jag föll direkt. Bilderna nedan är från första åsynen av dessa tjurar.
Hampus med sin mor
Hannibal
Hannibals mor

[2] 2006-09-05
På plats i hagen

Nyss utsläppta på betet på Stavelund. Intresset för betet var större än för fotografen.
Hampus
Hannibal

[3] 2006-10-04
En månad senare

Notera effekten då de betat en månad. De behövde - och fick mer att beta på
Hampus
Hannibal

[4] 2006-11-02
Vinterpälsen är på

Hampus ville smaka på fotografens kamera - imma på linsen - därför saknas bilden på honom.
Hannibal

[5] 2007-01-13
Vinter med barmark

Bilderna togs en januaridag (en av de få med solsken) och det finns fortfarande gräs att beta. (Men de stödutfodras med hö och havrekross.)
Notera! Det är inga gulliga hundar, de väger mer än 100 kg styck. Hampus är till vänster på bilden ovan.
Hannibal
Hampus

[6] 2007-03-10
De blir större och större

Visst växer de, det framgår om inte annat av hornen.
Fodret består i vinter (om man nu kan kalla det vinter) av ensilage och havrekross.
De är inte lätta att fotografera, nyfikna linslöss är vad de är. Hampus kommer springande och undrar om fotografen inte har något gott att bjuda på.
Kameran igen kanske?
Hannibal
Hampus

[7] 2007-04-29
Ett år gamla, med vinterpäls.

Då de föddes förra året var det snö på marken. I år - kolla löven på lönnen i bakgrunden. Hannibal
Hanibal
Hampus

Hannibal
Hampus

[8] 2007-07-25
En kall sommar

Har det varit någon sommar? Nej, mest regn. Till och med tjurarna tröttnade på kylan och vätan och ville värma sig. De passade på när jag eldade skräp. De låg ungefär två meter från brasan (jag hade problem att stå så nära på grund av värmen).
Bilden har varit publicerad i tidningen LAND
Hannibal
Hampus

[9] 2007-09-27
Större och större

Visst växer de, hornen börjar bli imponerande.
Jag var tvungen att ha bilder på dem en gång som de inte var blöta.
Hannibal
Hampus

[10] 2007-09-27
Bredd mellan spetsarna på hornen

Jag lyckades mäta avståndet mellan spetsarna på hornen.
Hampus var c:a 80 cm och Hannibal c:a 95 cm.

Tack och lov är de fortfarande hanterbara. Hannibal rymde till "gräset som var grönare på andra sidan" men kom tillbaka då jag visslade på honom. Jag fasar för den dag då de inte lyder

[11] 2007-12-15
I dag blev jag rädd.

Jag öppnade stänglet till en betesvall som tjurarna aldrig varit på förut. Med viss tveksamhet gick de genom öppningen, men då de väl var igenom började de utforska det nya området.
Efter ett par minuter kom båda två rusande emot mig i full fart. Då de var ett par meter ifrån mig skrek jag: "HALLÅ DÄR!"
- och tack och lov hejdade de sig. Pust! Räddad! Inte vill jag bli knuffad av dessa `bestar`. De gick ett varv runt mig för att sedan - med språng - återvända till utforskningen av de nya området. De ville förmodligen bara tacka för det nya området, men rädd blev jag.

En timma senare gick jag ut och vissslade på dem för att kontrollera om de var kvar. Jag såg dem inte i dimman.
Efer tre visslingar svarade de med att råma - `vi har hört(?). Varje gång jag sedan visslade svarade de på samma sätt - kommer lunkande i sakta mak, får var sitt bananskal*, varefter de med språng återvänder till besiktningen av det nya området.

Nog är de intressanta individer som har gett mig mer utbyte än bara buskröjning som de införskaffades för.

[12] 2008-01-21
Jag har fått hjälp med uppfostran

Hannibal har alltid varit framfusig och trakasserat Hampus.
I helgen gav min syster Adela dem havrekross och reagerade starkt när Hannibal, sin vana trogen, motade bort Hampus för att ta hand om återstoden i hans bunke.
"Vad håller du på med!!" röt lillasyster i en ilsken ton. Hannibal tittade storögt på henne och gick undan.

Dagen efter då svågern gav dem havrekross ville inte Hannibal äta.

När jag sedan kom ner och utfodrade dem åt dig var för sig som vanligt, men när Hannibal var klar gick han bort för att äta ensilage. Hampus tittade storögt på honom när han gick iväg - vad har hänt?

Tack Adela för hjälpen, du lyckades med det jag förgäves försökt en längre tid.

[13] 2008-06-01
Visst är de bra naturvårdare.

Då jag släppte in dem på en "maskrosåker" började de med att äta säkert mer än etthundra utslagna blommor var. De älskar också hundkex, ett eländigt ogräs som finns i mängder. Men det gör ju alla kor, de betar ju med förkärlek av topparna. Visst, men mina tjurar kör ner mulen ner till marken, drar upp hundkextet med roten och äter upp allt, inklusive roten.

Avståndet mellan spetsarna på hornen.
Hampus var c:a 101 cm och Hannibal uppskattades till cirka 115 cm.

Hannibal
Hampus

[14] 2008-07-21
Ska detta föreställa bete?

Efter att ha betat en vecka på ängen med granar, mest för värmen skull, hälsade jag på oxarna (mer än 2 år gamla blir stutarna oxar) Båda hade tydligen kommit överens om att påtala bristen på bete.

Hur?

Jo de gick och nosade runt som om de inte hittade något att äta, tog en liten tugga och fortsatte att leta(?). Så tittade de på mig.
Jag fattade inget.

Så började plötsligt Hannibal tugga på skräppa (Gårdsskräppa, Rumex longifolius), spottade ut det och tittade på mig som han ville säga: Är det verkligen meningen att vi ska kunna livnära oss på detta?

Jag kunde inte hålla mig för skratt.

[15] 2008-07-28
Det skiter vi i!

Ge inte Highland Cattle något som de inte tycker om. Jag köpte en vanlig saltsten, utan mineraler, som inte föll oxarna i smaken. Mineralförstärkt salt äter de med nöje, speciellt om det regnat och de kan dricks det salta vattnet. Men den andra stenen ratade de.

Nu ska jag lura dem. Jag placerade stenen i en balja och fyllde på vatten. Detta borde de väl kunna acceptera.

Nästa gång jag titta på baljan var den full med träck.
Inte en droppe träck utanför baljan. En av oxarna, eller båda, hade följakligen skitit i baljan och verkligen siktat. Jag såg dem en gång stå tätt intill och mot varandra.
Kanske hjälptes de åt att sikta?

[16] 2008-08-29
Ny kompis

Tjurarna har fått en ny kompis. Skatan håller till på bådas ryggar. Och tjurarna tycks trivas med det.

[17] 2008-09-19
De växer

Avståndet mellan spetsarna på hornen.
Hannibal cirka 130 cm
Hampus cirka 120 cm

[18] 2008-09-24
Sista morgonen i hagen

På eftermiddagen lämnade de hagen för alltid.
Det var med sorg i hjärtat, som ni säkert förstår.

Det blir säker nya Highland Cattle till våren.

Hannibal (i bakgrunden Hampus)
Hampus och Hannibal
Hampus
Hannibal

[25] 2008-10-01
Sammanfattning

Sammanfattning av de två första åren

I mitten av augusti 2006 satt jag hemma hos en blivande svåger och läste radannonser i en tidning. Där annonserades ut två Highland Cattle tjurkalvar inte så långt ifrån min sommarstuga. Jag hade länge drömt om att slippa gå runt med röjsåg och trimmer för att hålla mina marker öppna, kanske skulle Highland Cattle vara ett alternativ? Svågern, som är bonde med köttdjur, tände direkt och tog telefonen och ringde upp. Två dagar senare var vi och tittade på kalvarna som då var fyra månader gamla. Min syster var med och föll direkt för den kalv som senare döptes till Hampus. En vecka senare levererades de till mitt sommarställe. (Jag har inte bara ett sommarställe utan också en jordbruksfastighet i direkt anslutning till sommarstugan.) Strax därefter kastrerades kalvarna, dels för att få dem lite lugnare, men framför att för att skydda grannarnas kvigor för oplanerade betäckningar.
I januari 2007, första vintern såg de ut så här, de var då 9 månader gamla. Eftersom det inte finns någon naturlig vattensamling så har de hela tiden fått vatten ur dricksvattenbrunnen. Det första året sköttes detta mannuellt varför man jag (eller en annan svåger) träffade tjurarna dagligen. Detta präglade givetvis djuren - men kanske även mig.
Jag lärde kalvarna att de skulle komma då jag visslade på dem, och de gjorde de. Om jag inte såg dem och visslade en gång till svarade de "vi är på väg" eller vad det betydde - kanske visslar jag så falskt så de ville slippa höra fler visslingar. De fick alltid något "godis" - havrekross, apelsinskal, bananskal, äpplen,.... De lärde sig också att de vid flytt mellan beten alltid fick en balja havrekross var då de kommit in på det nya betet, inte på vägen dit. <
Så här såg de ut 24 september 2008, sista dagen i hagenEfter två och ett halvt år, och det att blåtungeviruset börjat härja i södra Sverige sålde jag dem till slakt. Sorgligt, men så är ju "bondens" liv.
Men ett beslut var lätt att fatta:
Det ska bli nya djur till våren.

Här hittar du fortsäningen